Syftet med uppsatsen var att undersöka de pedagogiska implikationerna med att tänka enligt Pat Martinos aktivitetszoner och mollkonverteringssystem, samt att ta reda på huruvida dessa system kan komplettera eller rentav ersätta CAGED-systemet inom gitarrundervisning. Fokus ligger därmed på två olika sätt att organisera greppbrädan på, men uppsatsen undersöker även Martinos system i ett vidare improvisationssammanhang. Såväl komparativ som deskriptiv metod har använts i uppsatsen som anlägger ett kognitivt inlärningsteoretiskt perspektiv för att undersöka hur våra inlärningsprocesser fungerar och hur övning kan leda till automatiserade eller internaliserade kunskaper i form av scheman. Slutledningen blev att Martinos system kan fungera som ett effektivt komplement till CAGED-systemet och att det är en synnerligen lämplig metod att anamma för jazzgitarrister som vill förbättra sina improvisatoriska färdigheter. Även rockgitarrister som är intresserade av improvisation kan tjäna på att ta till sig Martinos mollkonverteringssystem. Uppsatsen visar också hur Martinos metod minskar antalet motoriska scheman som behöver befästas i långtidsminnet.
Nyckelord: Pat Martino, CAGED, elgitarr, greppbrädan, jazzimprovisation, kognitiv inlärning, motoriska scheman