Fyra kvinnor med demensdiagnos har deltagit i fyra högläsningssessioner av dikter. Sessionerna har filmats. Syftet med studien har varit att observera deltagarnas reaktioner. Om dessa reaktioner kan vara uttryck för kasam, känsla av sammanhang. Filmerna har transkriberats till text. Kvinnornas reaktioner så som de uttryckts fysiskt, muntligt och verbalt har registrerats. Dessa har analyserats utifrån en kvalitativ ansats. Demens är en pågående degenerering av hjärnans funktioner som kan skapa svårigheter att tolka och kommunicera med sin omgivning. Hos personerna i studien finns ett långt livs erfarenheter bakom demensdiagnosen. Resultatet strukturerades i fyra individuella profiler med exempel från transkriptionen. De som hade mest verbal förmåga uttryckte sig mest synligt och verbalt. De gav uttryck för att diktläsningen var meningsfull och en positiv upplevelse. För de med mindre verbal förmåga kunde den främsta kvaliteten vara att den sociala situationen kring diktläsningen formade ett sammanhang.
Eftersom vi lever allt längre kommer också fler bli drabbade av demens. Det betyder att vi behöver utveckla metoder som underlättar för de demensdrabbade att tillhöra meningsfulla sammanhang. En logonoms kompetens i kommunikation, röst, pedagogik och repertoar kan bidra till att skapa förutsättningar för meningsfulla aktiviteter som ger livet innehåll. Diktläsning behöver liksom all kommunikation anpassa sig efter mottagaren. Dikter kan i sina bästa stunder gestaltas som ordmusik vilket kan skapa sammanhang för alla som deltar. Det kan finnas anledning att utveckla former för den sortens gemenskap.
Nyckelord: Högläsning av dikt, poesiläsning, logonom, demensdiagnos, aktiviteter inom demensvård, kasam- känsla av sammanhang