Bakgrund
Persisk traditionell musik är omkring 2000 år gammal och har influerat många andra musikkulturer både i västvärlden och i öst. På senare tid har även Iran influerats av andra traditioner, bland annat har notskrift införts. Då musiken tidigare bestått av en viss repertoar, förmedlats från mästare till lärling, och undervisats på gehör snarare än från noter är det intressant att ta reda på vilka metoder och stoff som används i Sverige. Till undersökningen har olika lärteorier lagt till grund, bland annat Säljös sociokulturella perspektiv om medierande redskap.
Syfte
Syftet är att ta reda på genom vilka kontexter undervisningen sker och hur pedagogerna uppfattar lärarrollen och den persiska traditionella repertoaren. Studiens forskningsfrågor kretsar också kring vilka metoder som används i undervisningen och dess följder, samt till vilken grad undervisningen liknar den i Iran.
Metod
Den för uppsatsen valda metoden är kvalitativa intervjuer med tre pedagoger som undervisar eller har undervisat i persisk musik i Sverige.
Slutsats
Resultat som kommit fram ur intervjuerna var bland annat att undervisningen liknar den i Iran på vissa punkter; gehörsbaserade metoder, traditionell persisk repertoar, långa undervisningspass och fokus på konstnärligt uttryck snarare än exakthet. Men i mötet med “väst” har också endel notläsning använts och undervisats. Repertoaren har i Sverige även utökats med olika slags folkmusik och även klassiska stycken. Om framtiden för persisk musikundervisning i Sverige tänkte pedagogerna att kulturskolan inte skulle erbjuda mer utrymme, men att det skulle fortsätta finnas i studiecirklar och inom familjer. Det fanns även tankar om att den unga generationen iranier som växt upp i Sverige skulle vara mer målinriktade och intresserade av att lära sig om sin egen kultur, samt att YouTube och andra internetbaserade verktyg skulle göra det möjligt att ett större antal elever skulle kunna lära sig persisk musik.