”Det är ju svårare för dig, du har ju inga knappar att trycka på” och ”Jag förstår om du inte vill improvisera, men det vore kul” är exempel på uttalanden sångare ibland kan stöta på i undervisningssammanhang. Ska musikpedagoger behöva gå varsamt fram på tå bland vokalister när det kommer till improvisation? Syftet med uppsatsen är att utifrån ett genusperspektiv undersöka hur sångelever på gymnasienivå ser på momentet sångimprovisation i undervisningen och hur de går till väga i sitt utövande. Undersökningen utgår från tre frågeställningar:
Vilka eventuella hinder/fördelar upplever de som sångare när de improviserar?
Vilka strategier använder sig eleverna av för att ta sig förbi eventuella hinder?
Vad finns det för eventuella skillnader i förhållandet till sångimprovisation beroende på om sångaren är kille eller tjej?
Fem sångstudenter, varav tre tjejer och två killar, har observerats och intervjuats. Resultatet visar att alla studenter, i egenskap av sångare, upplever hinder när de improviserar. Dessa hinder benämns och kategoriseras i undersökningen som osäkerhet, prestationsångest och utanförskap. För att ta sig förbi dessa hinder använder sig eleverna en blandning av två verktyg som kategoriseras som teoretiska kunskaper och att lyssna. Den fördelen som eleverna upplever när de improviserar, i egenskap av sångare, sammanfattas som en kreativ frihet. Den kreativa friheten innefattar bland annat förmågan att kunna manipulera sitt sound och därav variera sångens ljud samt möjligheten att variera de vokaler och konsonanter sångaren använder sig av i sitt improvisationsvokabulär. Undersökningen påvisar inga skillnader i förhållandet till sångimprovisation beroende på om sångaren är kille eller tjej. Däremot visar det sig att alla elever i undersökningen upplever att de, i egenskap av sångare, skiljer sig från instrumentalisterna under lektionerna i jazzensemble.
Nyckelord: sångimprovisation, jazz, genus, sång, gymnasium, jazzensemble