Syftet med studien var att undersöka vilka kommunikativa möjligheter och begränsningar TV-spelet Guitar Hero har att erbjuda för musikinlärning. En observation på barn mellan sex till tio år gjordes för att synliggöra hur de unga deltagarna använde sig av kommunikativa resurser i sitt utövande av musikspelet Guitar Hero. Frågeställningarna för studien formulerades som:
Vilka förutsättningar för kommunikation (och därigenom lärande) har observationens deltagare i praktiserandet av Guitar Hero?
Vilka strategier synliggörs i deras agerande?
Vilka möjligheter och begränsningar har dessa strategier för elevernas lärande i musik?
Spelsituationen filmades i en deltagande observation och analyserades mot teorier om multimodalitet och design för lärande för att belysa kommunikativa resurser i spelsituationen. Studien vilar också på spelforskarna Gee och Prensky’s teorier om spelens pedagogiska möjligheter som belyser de lärandeprinciper bra spel har att erbjuda. I analysen av resultaten diskuteras att spelet inte ska ses som ett pedagogiskt musikinstrument utan snarare som en simulator för den sociosemiotiska domänen musik där fler aspekter på musikutövandet tas med, inte bara gitarrspel utan notläsning, förståelse för låtens form osv. De yngsta deltagarna som inte kunde spela gitarr kunde dock väldigt snabbt komma in i spelet och gestalta musiken medan de äldre deltagarna som redan kunde spela gitarr gick utanför spelets begränsningar med sitt musikaliska kommunicerande. Det framgick även hur deltagarna i studien levde sig in i spelet och identifierade sig med avataren i spelet.
Nyckelord: Musikpedagogik, Guitar Hero, TV-spel, multimodal, designteori, barn